Blommornas väg, finns det en sådan? Som en liten flicka i sagan vandrar jag och låter varje blomma leda mig till nästa.
Det blir ett slags blomstervandringar – eller vandringsblommor, vilket man vill. Åter hemma kan jag läsa landskapet i buketten: vilka vägar vi gått; längs torr gräsmark över frodiga diken, årstidens förlopp…
Ibland blir det långa vandringar för att hitta rätt nyans, eller något annat som saknas i kompositionen. Den här gången var det sammetsmörk oxtunga som fick oss att gå mycket längre än vi tänkt. Så långt att vi fick lifta hem, faktiskt.
Såhär blev den här buketten till:
Ett inledande varv i trädgården: Höstanmenoner, ljuslila septemberastrar och tre kärleksört som knappt hunnit visa färg.Vi genar över fältet: Malvor i rosa och vitt och blommande oregano. Fortsätter längs den torra dikesrenen söderut: Lysande vit rölleka och vild pepparrot, som robusta dillkronor. Någon gödslar i närheten, rakt i vindriktningen. Dags för höstsådd? Och så äntligen, bortom nästa by: Några sista förföriskt blå oxtunga.
Snart har frosten tagit med sig allt – och inte ens lämnat en liten renfana efter sig.I sammanhanget vill jag nämna tre älsklingböcker bland många:
- Ursings Fältflora, den klassiska.
- Harriet Hjorths ”Blomstervandringar”, om örter och gräs med teckningar av Kaj Beckman
- Björn Berglunds ”Hallonmänniskan”
No comments yet.