HemmaHos – mini II

Upptäcktsresan i det lilla livet fortsätter! Nu har det blivit dags för yngsta dotterns corps-de-logi,  i orange/cerise.

Jag har fått många reaktioner på förra HemmaHos-mini. ”Mönstermamma!” har någon utropat, men för mig har det aldrig varit fråga om outhärdliga föräldrakrav eller tvångsideal.

Någon praktmamma är jag inte. Mycket i föräldrarollen tycker jag är urtråkigt och överlåter till andra – eller slopar helt. Så särskilt mycket har jag inte lekt med mina barn heller. Det får de sköta själva. Men jag tycker mycket om att skapa förutsättningar för lek – och en hel del leksaker är jag fortfarande barnsligt förtjust i. Tvärtom hämmar det säkert barnens lek och utveckling – att man har en mamma som inte kan hålla fingrarna i styr…

Sanningen är den att jag har hållit på så här enda sedan jag själv var liten och rymde från spjälsängen. Då var det skafferiets kryddhylla som förvandlades till savanner av curry, saltöknar, grusgångar av vitpeppar… där plastdjuren kunde leka. Att få egna barn har varit en oemotståndlig anledning att ta upp den tråden.

Sen blev jag väldigt lycklig när jag upptäckte att jag hade en lika barnslig frände i den tyske regissören Wim Wengers. Se hans film ”Den amerikanska vännen” från 1977 med Bruno Gantz och Dennis Hopper i huvudrollerna. Det vimlar av roliga leksaker och kul lösningar i var och varannan scen! Helt omotiverat egentligen, eftersom filmen är en brutal mordgåta. Vi hittade både ”vår” linbana och pappväskan som Maja brukar ha när hon leker konduktör.

, , , , , ,

No comments yet.

Kommentera