Med hjärtat i Japan

Jag tänker på det ofattbara som händer i Japan. Jag känner med alla de människor som tvingas leva i skräck för vad nästa vindriktning ska föra med sig. Radioaktiv strålning. Omärklig, doftlös, osynlig – men dödande. Kan man föreställa sig en större fasa?

Alla människor som mist sina kära, sitt hem, sin trygghet – jag tänker på er.

Men jag vet också att japanerna kommer att göra allt för att hjälpa varandra, bygga nytt, röja, hitta nya lösningar. De har ett jämnmod som jag beundrar och som inspirerar. Det finns ett uttryck ”gaman suru”, kämpa på/bit ihop – och det är centralt i japansk kultur.

Fukushima som tagit emot de fruktansvärda tsunamivågorna är ett idylliskt äppeldistrikt med mycket snö på vintrarna. Jag har haft många vänner som gått på universitetet i Sendai. Nu är tiden för blommande plommonträd. Det är en plats som är lätt att identifiera sig med. Bilderna av totalt kaos, förödelse och död kryper så mycket närmare och är snart sagt ofattbara.

Japans trauma  från atombomberna i Nagasaki och Hiroshima är inte långt borta. Etsat i mitt minne finns en tågresa den 6 augusti 1985, på väg till Hiroshima för att hedra minnet av alla som dog och skadades av atombomben  den dagen fyrtio år tidigare. Medpassagerarna på detta tåg var överlevande från den tiden. Många saknade stora partier av pigment och såg nästan hudflängda ut. Andra hade ögonskador och andra deformiteter. Många lever fortfarande med sina skador som de för med sig i generationer framåt, minnet lever fortfarande. Nu händer det igen.

Jag tänker på Japan med stor  kärlek dessa dagar. Det japanska tecknet uttalas  kokoro och betyder hjärta eller ”spirit”

No comments yet.

Kommentera