Med den kommande boken om Trädgårds-Sveriges stora blir det en hel del djupdykningar. Den här veckan är det lundväxterna som har varit under lupp – och idag kom en alldeles ljuvlig dikt av Harry Martinsson som säger allt. Läs och njut!
Man bör ännu framhärda i att använda sådana ord som
hagar, gläntor, ängar och hedar när man tänker på öppna platser
i tätnande och mörknande skog eller i närheten av hav.
Man bör heller inte glömma myrar och mossar.
Även lundar och dungar för tanken till en öppenhet i landskapet,
öppna rum kring mindre sällskap av träd och buskar.
Träd av olika slag sällskapa där ute på slätten och bilda dungar.
Är dungarna större så att de inom sig
har plats för gläntor, solplatser och mindre ängar
kallas de lundar.
Åkrar och fält brukar i allmänhet föra sin egen talan
särskilt i nödtider som kan komma och gå,
man vet aldrig hur eller när.
Allt detta kan man göra
av kärlek till skogen som själv älskar gläntor och skogshagar,
ljusa lövgångar i det mörka, ofta då längsmed bäckarnas brus
med trastar, siskor och sylvior som talesmän.
Ur ”De tusen dikternas bok” från 1986 – dikter som Martinsson skrev redan på 1960-talet, med avsikten att de skulle ges ut postumt. Harry Martinsson som var från Blekinge levde 1904-1978 och fick Nobelpriset i litteratur 1974, fyra år innan sin död. Mest känd är han för sitt rymdepos ”Aniara” och för att han var gift med proletärförfattaren Moa Martinsson. Själv älskar jag honom mest för att han gav den svenska naturen ett självlysande, daggfriskt språk.
Comments are closed.