Åter från Norge

Norge och Geilo Ice Music Festival var en saga. En iskall och fullkomligt unik sådan.

Vi var en hel del från media som var beredda att frysa och lida för att vara med om detta passionsdrama på gränsen till Hardangervidda och Nordeuropas största högfjällsplatå. Förutom Lisa Ising Skribent var BBC där, liksom Die Zeit och Financial Times. Vi huttrade och frös och enda sättet att hålla värmen var att arbeta fysiskt.

I lilla Geilo väntade ett berg av snö som ett tjugotal internationella volontärer hade en vecka på sig att förvandla till amfiteater med läktare för trehundra, scen och ljus- och ljudarrangemang. Redskapen var ishackor, motorsågar, skyfflar och spadar. Temperaturen sjönk tidvis ner mot trettio minusgrader. Ambitionsnivån var hög. Bygget hade sin egen arkitekt, portugisen Helder Neves, som ritat scenfonden i snö och iskristaller, inspirerad av cellons mjuka former.

Mot slutet av veckan anlände svenske cellisten Leo Svensson Sander för att vara med och skapa en fullt spelbar cello ur ett isblock tillsammans med amerikanske isvirtusosen Bill Covitz på motorsåg. Vi såg den växa fram inför våra ögon – och ändå var det ofattbart. I två hela dagar satt Leo sedan på ett renskinn och spelade på sin nya is-cello för att lära känna sitt instrument.

Det var en oförglömlig upplevelse att möta alla dessa människor som rest så långt för att komma samman och åstadkomma detta gemensamma under rätt svåra omständigheter – för att sedan bara lämna det och låta det smälta bort. En närmast zenbuddhistisk upplevelse. ”Very zen”, som reportern från Financial Times sa.

Konserterna under stjärnhimlen var förstås en sagolikt vacker helhetsupplevelse och musiken nästan plågsamt kall. Som att spela på en galax. Eller en månstråle. Men för mig var det vägen dit och människorna där  – som var det största.

Så alltigenom annorlunda.



, , ,

No comments yet.

Kommentera